Berusad

Vad ska jag med sprit till? Jag har en vacker och snäll fru, underbara barn, härliga vänner, tro på en god Gud och en Coldplaykonsert färskt i minnet. Nu råkar det vara det sistnämna som ska behandlas i dagens inlägg.

Lördagen ägnades åt uppladdning inför konserten på Stadion. Eller uppladdning, vi väntade snarare ut regnet. För jösses vad det regnade i Sthlm i lördags. I vilket fall, lagom till vi skulle hämta Bengan på Centralen så slutade himlen gråta. Efter minimalt köande (tack Håkan) var det så äntligen dags för musik. Tyvärr hade skivbolaget tvingat på Coldplay ett förband, White Lies. Tänk er en trummis som är en reinkarnerad Keith Moon från The Who, en basist med svårt Morriseykomplex och en sångare som ser ut som Bailey i Ensamma Hemma men med samma blick som Jack Nicholson i Gökboet så har ni detta brittiska elände till band. En blandning av Depeche Mode, Killers, Bob Hund och Momo ( nån som minns detta band mer än jag?) borde i min värld varit suveränt men det var det definitivt inte. Kanske är det svårt att flörta en Coldplaysuktande folkmassa men WL var så sjukt frånvarande på scenen och hade så dålig publikkontakt att jag hade föredragit att titta på färg som torkade. Alltså inget att gå direkt bananer över.

Sen kom Coldplay. Och lyckan värmer fortfarande i mitt bröst.

Those who are dead are not dead, they're just living in my head.