måndag 14 juni 2010

Och då kände jag att det var färdigrakat för den här gången

Igår var vi på bröllop, eller ja, kombinerad förmiddagsgudstjänst och vigsel, men iallafall. Då jag skulle spela ett par sånger kände jag på morgonen att det kanske var dags för att ansa skägget en aning. Detta är något, ni som känner mig vet, som inte händer särskilt ofta. I våras, när HV spelade final i Elitserien, fick jag frågan av företagets VD om jag odlade slutspelsskägg. I vilket fall, jag tog fram stora häcksaxen och satte igång. Kinder, haka, hals gjordes i ordning. Till slut fanns bara en mustasch värdig Lemmy kvar. Ni som inte sett den fagre Motörheadsångaren kanske undrar hur en sån ser ut. Kan beskrivas som tre feta, håriga fjärilslarver runt munnen. En på överläppen och en på var sida munnen, lodrätt ner. Min fru kom in, rynkade lite på näsan och gick ut. Jag letade fram verktygen igen och efter en stunds slit fanns bara en liten Strindberg kvar. Återigen kom frun in, spärrade upp ögonen och öppnade munnen så där precis lagom för att subtilt men ändå tydligt visa sitt ogillande. Rakhyvel och övrigt packades in och bröllopsfirandet kunde börja.

söndag 28 februari 2010

I väntan på nästa OS

Som Tornado en gång så fint uttryckte det, allt på TV är bara en väntan på nästa OS. TV är i sitt esse under OS, och franför allt under vinter-OS. Det känns liksom mer behändigt än sommarvarianten. Ingen landhockey, vattenpolo, fälttävlan, kyr, gång eller velodromcykling. Visserligen återfinns även här sporter av det mer obskyra slaget såsom skeleton, rodel, bob och backhoppning. Men de känns ändå mer berättigade än ovan nämda sporter, dels på grund av det uppenbara behovet av att utöva dessa sporter på vintern (vattenpolo måste ju liksom inte spelas på sommaren), dels på grund av sitt fantastiska dödsförakt! Ingen normalt funtad människa lägger sig, som i rodel, på en liten kälke och bränner nerför en isbana i 140 blås. Eller ännu hellre, man gör samma sak fast med huvudet före (skeleton). Nu kommer givetvis alla hästnördar hävda att fälttävlan är den farligaste sporten man kan utöva, och visst, det är livsfarligt, men framför allt för hästen. Inte samma sak som att stå i stora backhoppningsbacken och susa iväg en bra bit över 100 meter. Så, för att sammanfatta, vinter-OS är den klara champion d'olympique, de obskyra sporternas utövare är vår dags dödsföraktande upptäcksresande och allt som händer fram till Sotchi 2014 är bara ett jagande efter vind. Eller tittarsiffror. Hell Kumaritashvili!

lördag 13 februari 2010

Konstpaus

Så var då torkan över. Men tro för den skull inte att det är något bestående...