Mitt hus på landet - del 3

Här är mitt nya hus! Fast det är lika gammalt som mitt förra, typ 110-120 år...

Hästskorna på verandan kommer eventuellt tas bort. Eller helt säkert. Nästa sommar kommer vi måla om, troligtvis rött med vita knutar eller vitt med ljusbeige/ljusgrå detaljer. Taket vill jag helst ha kvar så länge det går, tycker om gammalt lertegel! Prio 1 under hösten blir att byta ut de gamla englasfönstren i det förhöjda vägglivet mot treglas.

Uthuset är fint i Falu rödfärg. Den öppna dörren längst bort går till hönsgården där Agda eller Lotta just nu legat i 4 dygn och ruvat på ett ägg. Enligt hemsidan Hönsnätet ska ett ägg ruvas i genomsnitt 21 dagar för att sedan kläckas till vad som förhoppningsvis är en kyckling. Hon är inte glad när man försöker flytta på henne! Hackar och pickar på allt man kommer i närheten med. Kanske inte så konstigt. Min fru hade antagligen reagerat likadant om nån försökt ta våra barn medan de låg på tillväxt!

Längst ner i trädgården ligger vårt lilla växthus.

Där kommer min fru att tillbringa åtskilliga

timmar av sin framtid. Just nu är det lite tomt

men kommer med tiden att fyllas med både tomater och annat kul.

Johanna hittade tydligen björnbär nere vid växthuset idag också. Ser fram emot hemgjord sylt till lördagspannkakorna nästa sommar!

Mitt hus på landet - del 2

Idag rymde Janolof under matningen. Gick runt och kluckade i trädgården en stund och visade att han minsann inte är någons husdjur. Sen frös han nog lite för han struttade tillbaka in till sina små älskarinnor efter en liten stund. Börjar inse att det är han som är ledaren i hönsgården, han sitter alltid på en egen pinne och är den som först börjar kaxa sig när jag öppnar dörren. Agda eller Lotta låg och värpte så nu hoppas vi på nya ägg!

Jag längtar verkligen ut till mitt hus på landet. Kände det ännu mer häromdagen när Johanna ringde till mig på jobbet och berättade att grannen stod med en kratta och rev ner äpplen från ett av våra träd. Varför gör man så? Har tröttnat på folk, så min första åtgärd vid nya huset blir antingen en vallgrav eller nåt slags elförande stängsel runt trädgården. Andra förslag tas emot med varm hand, men maila, ring eller lämna en kommentar, personliga besök ansvarar jag inte för.

Mitt hus på landet - del 1

Idag tog vi ett stort steg mot vår flytt ut på landet - vi övertog vårdnaden av 4 hönor och 2 tuppar. Familjen packades in i bilen och for ut till huset för att se till de små liven. De fick mat, lite kärlek samt nya namn då vi inte vet vad de hetat tidigare. Agnes hjälpte till med namnen. Tack vare det bor nu i hönsgården:

- Tupparna Birger och Janolof (efter våra pappor)
- Hönorna Agda, Lotta, Bella och Äpple

Gissa vilket namn Agnes hjälpte till med...

London calling

Weekend i London - en klassiker. Ännu en klassiker - glömma ladda kameran när man åker på weekend i London.

I helgen var alltså jag och min lilla fru på en ganska försenad bröllopsresa. Med ganska menar jag ca 3,5 år. Vi fick liksom lite för mycket barn så där helt plötsligt. Vi bodde i vilket fall som helst i Notting Hill, mest för att det var billigare men lite också för att min fru älskar filmen med samma namn. Och ja, vi gick minsann och nördade oss längs Portobello Road på jakt efter den blå dörren men gav upp när tillräckligt många överberusade Notting Hill-bor hälsat oss välkomna till stadsdelen genom att bjuda på pizza på trottoaren. Kändes bra mycket mysigare i filmen men who cares. Nu har vi varit där iallafall.

Hotellet var...je ne sais qoui...brittiskt. D.v.s. rummen var små, dåligt byggda och fuktiga. Utsikten från vårt fönster på källarvåningen (!) var en stenmur, en trappa, en skurhink och 3 sopsäckar. Frukosten bestod av toast och sylt och intogs i hotellets kontor/reception! Men vad spelar det för roll när lakanen var rena, vattnet varmt och personalen trevlig. Allt är dessutom lättare när man reser utan barn. Roligast var nog branddörren med skylten "Fire door - keep shut" som ställts upp med en brandsläckare...

I övrigt roade vi oss med sightseeing, musikal, shopping på Oxford Street och massor av restauranger. Utfattiga och lyckliga kom vi hem till våra små sötnosar på söndagkvällen. Nu väntar bara 15 år tills vi kan göra om resan...